Finns nog inget som är så bra som hundar. Jag blir mobbad av mina vänner för att jag startat denna bloggen, nördig som man är.

 

Lovade mig själv att inte bli en mattenörd. Här sitter man. Kanske den mest mattenördiga människan i cybervärlden? Haha!

 

Men det blir ju så, när man har något som man håller så kärt. Man förstår verkligen inte hur livet med hund är.

 

Många människor har varnat mig för att det är sådant ansvar & hela den biten, vilket det alltid är. Men gör man saker till problem så blir det ju just det, problem.

 

Thelma är med oss överallt, hela tiden. Förutom när jag är på gymmet. Då är hon hemma hos sin "mormor & morfar."

 

Jag kan säga att man alltid är på bra humör när man har en hund. Det går inte vara arg. Förutom när hanhundar slickar piss & tikar äter bajs.....

 

MEN ANNARS. Känner man att man är så långt ifrån ett skratt som det bara går att vara, så gör de alltid någonting som får en att skratta. Jag vet inte vad det är med hundar, men på något sätt måste de veta så sjukt mycker mera än oss.

 

Hur som helst, det jag egentligen skulle skriva var:

 

Jag har alltid haft svårt för folk som snarkar. När jag var yngre och lade mig med mamma & pappa så kunde jag be pappa sluta andas, för att han snarkade.

 

Jag somnar i de mest konstiga ställningar, folk kan festa i samma rum, jamen ni förstår. Jag kan sova mig igenom allt!

 

FÖRUTOM folk som snarkar!! Snarkningar. Finns det något värre när man är trött??

 

Eller folk som "tjockis-andas" det är också något jag har svårt för. Folk som låter när de andas, helt enkelt.

 

Hade ju turen att hitta världens mest perfekta pojkvän som är SÅ tyst när han sover. Man hör knappt att han ligger där!

 

 

.....Lilla Thelma däremot... Hon snarkar. Hon är ju visserligen så söt när hon gör det så man börjar ju alltid skratta. Eller ja, oftast.

 

Ska lägga upp ett ljudklipp så ni får höra hur mycket hon verkligen låter! Det är sjukt!

 

 

Fina lilla Thelmis!